Den ensamme brevbärarens drömmerier

Över denna mär driver vinden,
o bästa livet i oss.
Ingen reservation, om blott –
om blott allt är reservation, och hämndlystnad i oss.

Drömmar gör oss dumma

men vända om är bekvämt,

och bekvämt är att gå vidare

och däremellan detta nu,

ett skrapsår, en skorpa som vi försöker pilla bort.

Där under? Ett ljus som lyser inifrån?

Den datumstämplade stil, vi svor

dina instängda vokaler som for

tyst genom tungroten, genom åren och fram till oss

här i hörnet av Postens lokalkontor, fikarummet, den praktiska pausen

mellan sortering och mer, befolkad av Esoterik, Varia.

Vår dikt är kollektiv och saknar yttre lager, handlederna

väger ingenting, späda som lavendel

en glipa mellan jackan och vanten, våra handlingar

väger ännu mindre, de har fallit ur tavlans – färgernas, gäspningarnas hölster.

Binder inga glada kransar av våra händer.

Söndergenre, i din giv

vi satte vår marker

vi höll korten för långt från bröstet

och skriver sen dess en lång klausul

i förorenat vatten

och detta var just som vi sa

och detta har jag just gått och pratat om

och detta är min sång