Den ensamme brevbärarens drömmerier


Öijerstudie men mer meta
24 november 2013, 21:23
Filed under: Uncategorized | Taggar:

Jag hade
en tanke
svart som sot
en gren från en skogsbrand som stack upp
ett knotigt pekfinger i oviss riktning, men upp
jag hade
känt det så här
som om du aldrig åkt men stannat upp
och mitt inne i steget
slängde en blick bakåt över landskapet
och fick en vit fjäder
att falla
en björk, löven fortfarande junigröna, brun i sitt skinn
såg tillbaka från det inre av sin idyll
en känd namnteckning nån skrev dit i hörnet av genremålningen
alla genomlevda dagar stegrade sig
inom mej
kastade sig mot öppningen
hålet i duken
och for ut som vit fradga
en vild glöd
föll mot marken



motorvägen
19 augusti 2013, 19:27
Filed under: Uncategorized

motorvägen

har den här i min puls
som stenar sjunker genom vattnet

rörelsen
genom vattnet stenens kropp
​liksom vaggar ner

Orterna ute i landet förbi, förbi.

Lyfter som mossa från bergshällen,
som ansikten som stiger ur marken från en glänta, avklädda sitt förortshav

Den lättade handen från relingen på färjan över, säker i sin vunna fart

detta: mossa, ansikten, handen

som svävar över marken



Ingen messias
19 augusti 2013, 19:09
Filed under: Uncategorized

Orden behöver ingen messias idag

Det jag lägger på avgående det försvinner bort.
Det som kommer med bilen tar jag in och sorterar.

Namnen rinner genom händerna, sköljer genom ärenden och kropp. En uppdatering somnar slött.

Jag lastar en blåväska full av gud. Ur intets vita veck försvinner kuverten ett och ett, dagen återkommer långsamt till sig själv, i alla väder, genom ådrad trötthet gången, frisco seals.

En stor tillräcklighet stiger som en skål bräddfylld med mjölk. Tidens frånsida, denna besjungna, ständigt obesjungna ty kan ej röras av svärmisk sång, endast av dov pappersmassa, ett trögflytande otänkt, rymmer karaktärssvagt bort. Men hinns upp på eftermiddagen genom ditt mer och mer jordiska flackande.

Ingenting bär jämviktens tecken. Inga sånger från inget djup når fram. Inte de som tävlat och vunnit, inte heller definitionen av Det andliga, som tvingade dig att stanna och skriva ner:

”en genuin gåtfullhet,
en konstlad tydlighet”

Även om raderna hade rymt ett subjekt vore de försvunna, bort, i ordens och ickeordens bort –

Ingen springa mellan historiens tryck och den framtida förlossningen.
Den tunnaste avi att där smita in?
Klump går bort.

Vi bär och lämnar bort.
Hellre än att bära det inom oss.



Eftersändningar, Rosor i Juli
28 juli 2013, 13:06
Filed under: Uncategorized

Pastisch,

alltså pasta. Det går att obriljera med etymologi också. Men kanske passar det ändå – eller nej. Jo: diktens tilltal är ett slags tung smältning av kolhydrater efter inmundigandet av en djup pastarätt som dövat alla sinnen. Ur känslornas bråddjup flyter en pratsamhet upp till ytan, en längtan efter besked.  Subjektet har mättat sig och vill försöka komma på benen.

Men att möta influensångesten med imitation, en mild tvättning av några krattor i redskapsboden och börja köra som i fjol och i förfjol? Är ej detta just att resignera? Att blanda ut mästarnas färger med vatten? Jo, jo. Diktens tid och ton är långlån från diverse skönandar ur ortsbiblioteken, där jag numera rör mig med särskilda rättigheter, i rollen som både älskare och hotellreceptionist. Varför då känsla som diktens roder? Min lit till känslans uttryck kommer från lyssning av sentimental pop från tidiga år. ”Alla barn gillar godnattsånger i moll”, som mamma säger, nu även som farmor åt brorsbarnen.  Jag börjar visst recensera, i betydelsen rekonstruera, förklara, rationalisera. Sorry. Efterkonstruktioner, aren’t we all. Subjektet är mätt och börjar åter granska menyn, för att försöka minnas vad det var som slank ner. I alla hänseenden: gärna språk, men inga ord är stulna!

Är det så – var det så när jag skrev den? När jag lät nuets jakt stillna till skrivande? Ej. Bejakande behövdes, språk ropade på ord! Behövs – gäller alla texter där jag och text flyter samman. Ingen lever först experimentet och sen skriver det. Men många lever Juli. Många hoppar på centrallyrikens segrande skepp! Går mot naturbeskådandets sköna balja att tvätta sig i. Vandrar bort på den stigen – redan framme! Vad gör det att man liknar andra? Att tro sig tvätta men äska vildare dans i leran. Att tro sig vara född som klinik, men vara bara kåda, klibbig. Att viska sitt trots i mjugg mitt i lekens stora läskande ja. Byta plats på sig och världen, ni vet. Ja: den kritiska kommentaren har blivit tråkigare än tråkigheten hos det som den var utsatt att kritisera.

Se där en liten vinst för pastischen i den stora förlusten!

I Eyolfs år,

T.



Rosor av trä och snidade ur ekens hjärta
27 juli 2013, 13:03
Filed under: Uncategorized

Rosor. Rosor av trä. Snidade ur ekens hjärta.

Nästan lika lätta att bära som en väst över bröstet när du går hem i skymningen.

Juli. Då tiden klyvs brant, av mera ett fall än ett hugg med klingan.

Ett år som hela tiden burit något av kylfrän fukt i sig, ved som velat vila sig torr och grov, som väntat på att klyvas i de rätta bitarna, här vid den rätta stocken.

Dagarna faller isär från varandra nästan av sig själva.

Morgnarna har stigit upp till kanterna, man måste sträcka på sig när man går genom stan.

Det behövs inget liv, bara följa planer, repliker följer efter andra utan att skilja sig åt, tiden går högt, inga grund finns att gå på.

Tänk att ljuset öppnar landskapet. Tankens flackande lanternor behövs inte, annars sålunda skickade att skänka små fläckar av mark, kust, vänners konstellationer.

Det är det gynnsamma tillfälle då marken och solen bestämmer sig för att lätta på sinnenas fästen, rymden djupnar och som genom ett rop, ett milt skall av silande skärt ljus, skickar driftiga småfåglar till omsorgsfullt arbete. De har ju fått ungar, gudskelov.

Tidningarnas kulturbilagor börjar plötsligt tala om gamla klassiker igen, som du själv förordat men nu ändå finner aningen långsökta.

Det finns ingenting att peka på.
Men det du ändå vet att Du saknar
är en hinna från i fjol,
en vink från en hängbjörk från ett lantställe, avsagt i arvstvist.

En ljuv suck flyter från dina glömda vatten och ut
i en exakt likadan värme.
Genomskinlig mellan stenarna vid stranden,
en hinna från i förfjol då du drömde likadant.

Du vet att du ber dig sjunga och ingen annan,
bara du själv som väntar att klyvas.
Men, det är gott om tid.
Samma tid som för de löjliga figurerna
som bleknar bort i kortleken.



Översättningsestetiken, till K.E.
27 juli 2013, 12:04
Filed under: Uncategorized

 

På den årliga föreläsningsturnén

tar brevbäraren med sig

 

Ett Tidigare augusti.

Två Flygblad på tvärs mot rådande stilideal inom poesin, som läses bäst som filosofi.

Tre Antaganden: jag har anmält mig och förväntar mig pläga genomföra detta och detta.

Men inga besked.

 

På bussen till stationen slänger han ett öga på vad som antagligen är hans cykel fastkedjad med de andra på postkontorets bakgård.

 

Universitetsstaden doftar lönnlövssött som i ungdomsåren.

 



På kafé
25 april 2012, 16:25
Filed under: Uncategorized

 

Jag satte mig

beställde in en kopp kaffe

en kopp kaffe, sa jag

Jag satte mig ner

med en tidning

en kopp kaffe

vid bordet

Först kaffe sedan koppen

sa jag

mycket blå

kom koppen

in

 

Vad hände med kaffet, sa jag

min tidning

att sitta med bara

en kopp

på ett kafé

En blå, sa jag

beställde in kaffe, tidning

 

Gick och satte mig på kafé, väntade

kommer kaffet snart?

Tänkte först gå förbi

men stannade

ute efter en stol

ett bord

en kopp kaffe

tänkte jag,

spejade jag,

beställde jag, redan sittande

in med det

alltihopa

sa jag

 

Stod en stund

ge mig ett bord tack

inte bara en stol vill jag ha

sa jag sittande, satte jag mig

Först en stol

sedan kaffet

och koppen

och tefatet

kom

flygande in